Tankar och minnen om människor
som inte finns mer, men är mig nära!

Denna sida har tillkommit efter flera år av tankar jag haft inombords. I de flesta samfund talar man inte om döden, och det präglade mej som barn och i mitt fortsatta liv. Jag...ett fosterbarn, som var tvungen att byta miljö i
min barndom, kände alltid en tomhet då jag miste kontakten med de som då stod mej närmast. Fick ofta höra: Visa dej som en man och gråt inte!
Men jag grät för mej själv...och knöt näven i byxfickan....och gick bakom husknuten och grät.

Som barn såg jag mina lekkamrater, som hade "riktiga föräldrar" vilka gav dem omsorg och kärlek.Jag ...en klen liten grabb, född med astma och allergier, fick kämpa mot alla odds....Jag var alltid ENSAM, men föddes troligtvis med den positiva genen, att göra något av min situation...
Jag beslöt mej tidigt att kämpa FÖR DEM SOM INTE KUNDE KLARA DET....
 

Många gånger stod jag framför vänners, blivande frus etc kista och alltid frågade VARFÖR? Vad var egentligen meningen med detta liv? Kände skuldkänslor, och undrade om jag kunde ha gjort mera för dem? Kunde jag ex
förhindra att de så hastigt gick till vår Herres trädgård?

Då jag är ute i den fantastiska natur där jag lever, så sitter jag bara och njuter av all den skönhet vår Herre skapat för oss människor.
MEN...oftast går mina tankar till dem som INTE fått uppleva det jag har gjort. Mina tankar går till det bästa vi har i livet: BARNEN!

Har sedan flera år kommit till att acceptera att döden är en del av livet.
Så.....bästa besökare....jag är så tacksam för att jag fick möta dessa människor i mitt liv. De gav mej inspiration att försöka vara en bättre MEDMÄNNISKA och samtidigt alltid veta att LIVET ÄR KORT!
 
 


1986 mötte jag YVONNA i Rumänien ( Bukarest), hon var 11 år och zigenarflicka.Född synskadad.Hennes föräldrar sände ut henne från 7 på morgonen till 9 på kvällen för att tigga.

När jag mötte henne låg hon halvsovande på en parksoffa. Förbigående skrek ZIGENARE! Jag frågade hennes mor och far som tiggde i nästa kvarter om jag fick lov att tala med henne, och svaret blev:Ja om du betalar 5 amerikanska dollar!
När jag återvände till Yvonna med hela familjen så var hon skygg och rädd, litade inte på mej som främling. Men efter övertalan gick hon med mej till en liten uteservering där jag hade avtalat med en rumänsk tolk.

Jag, som på den tiden var en erfaren polisman inom våldsbrott var chockerad över hennes historia. Hon blev våldtagen av två familjedlemmar vid 8 års ålder, därefter hjälpte hon till att försörja sin familj genom tiggeri.

Då kontaktade jag en engelsk hjälporganisation på platsen. De såg till att hon fick varmt bad och mat. Påföljande dag mötte jag Yvonna vid hjälporganisationen, och såg jag för första gången att hon log med sina stora bruna ögon. Hon sprang fram till mej och gav mej en jättekram.
Jag,som aldrig själv fick en kram eller ömhet i min barndom. Som alltid var ensam i min barndom och fick kämpa mot förtryck, förstod att här var en liten flicka som längtade att ha och känna ÖMHET!

Nästa dag kom familjen och tog henne väck från hjälpstationen och flyttade. Jag kontaktade lokala myndigheter, internationella organisationer......men  ingen visste var  Yvonna fanns.

Så  en dag..efter 3 veckors febrilt letande efter min lilla vän... Ett meddelande kom, hon hade dött av "hög feber"!
Jag kände vanmakt och skrek ut min förtvivlan. Hade jag gjort tillräckligt för att rädda min vän? Alla dessa VARFÖR...finns fortfarande kvar i mitt sinne...
 

TEDDY

Tillbaka