SORG...

De flesta av oss människor upplever stor och djup sorg när en anhörig försvunnit från detta jordelivet. Ibland tar det en ganska lång tid för att kunna förstå att vår vän ej finns mera hos oss. Många människor väljer att dölja sin sorg i tysthet, medan andra skriker ut sin saknad och förtvivlan.
I mitt tidigare arbete så fick jag som mycket ung uppgiften att knacka på en dörr och tala om att en familjemedlem inte mera fanns bland dem p g a hastig död. Jag lärde mej då att vi alla behöver ta en lång tid för att sörja och har rätt att göra det i olika former.
Själv så har jag flera gånger i mitt liv hastigt sett mina bästa och nära vänner mycket hastigt försvinna till en annan rymd. Deras försvinnande blev så hastigt, att jag ej kunde komma och säga farväl....

GLÄDJE...

Redan som mycket unga så lär vi oss vad som riktig glädje är, och det kan uttryckas och förstås olika beroende på vilken gen vi är skapta med. Men alla har vi det gemensamt som vuxna, att vi oftast kommer ihåg de lyckliga stunder vi hade i barnaåren om än de var få.
Glädje uppfattas olika hos de flesta, men jag tror att vi gemensamt känner så, när vi lever i harmoni med våra närmaste och oss själva...

GLÄDJE ... OCH SORG...

Min förlovade och jag hade bestämt att gifta oss en lördag i juni månad i slutet av 80 talet. Och en vecka innan detta skulle ske, så tog hon från sin bostad i Helsinborg på en dagstur på cykel med sin lille son. Vid en brant nedförsbacke förlorade hon kontrollen över cykeln och ramlade med huvudet i asfalten. Sonen var oskadd, men själv blev hon förd till Rikshospitalet i Köbenhavn.När jag fick detta meddelande så reste jag snabbt dit och fick veta att hon var hjärndöd. Man bad mej att gå till väntrummet och tänka över om de skulle stoppa hennes liv. Så blev jag förd till ett rum där jag skulle tänka över situationen.
När jag kom in i rummet så satt en familj på 5 personer, och de höll varandras händer. Mitt emot dem var en ung man som nervöst gick fram och tillbaka, och han svettades mycket.
Efter ca 5 minuter öppnades dörren och en sjukhuspräst kom in i rummet. Hon satte sej på knä framför familjen och säger:
Tyvärr... tyvärr... Bengt avled för 2 minuter sedan...läkarna gjorde allt de kunde.
Då blev det kaos i det lilla rummet.....några av medlemmarna började skrika ... en äldre kvinna kom till mej och var helt förtvivlad.
När hon och jag stod och höll om varandra så öppnades dörren, och en ung läkare kom in i rummet. Han såg sej omkring, därefter gick han fram till den unge mannen vid andra sidan av rummet och säger:
Ni har nyss blivit far till ett litet gossebarn!!!
Den nyblivna pappan skriker på danska:
Jeg er far... jeg er far!!
Så tystnar han, och glädjestrålande springer ut ur dörren.
Efter ca 10 minuter var jag ensam i rummet och visste inte hur jag skulle svara läkarna på intensiven. Så kom en ung dansk kvinnlig läkare och bad mej följa med till hennes sjukbädd. Hon visade mej en apparat som var kopplad till hennes hjärna. Hon sade:"Som du kan se så finns det ingen hjärnaktivetet och hennes liv är helt slut. Jag bad dem då att stoppa allt så att hon fick somna in frid.
Istället för att en lördag i juni månad gå till mitt eget bröllopp så var jag tvungen att bevista min tillkommandes begravning.

Teddy